jossajoss

Ensama kvällar ger mig tid att tänka. Tid att känna efter hur jag verkligen mår. Utåt har jag skapat en mask. De tror att jag är glad, att allt känns bra, att jag somnar i ro på kvällarna, när sanningen är att jag ibland tänker på om livet är värt att leva. Men tanken hinner bara slå mig en sekund. Jag har Alicia och skulle aldrig lämna henne här utan mig. Hon behöver mig och jag älskar henne mer än allt annat. Jag har också mina underbara kompisar, och då syftar jag speciellt på Jennie som alltid finns där. Alltid kan jag räkna med dig gumman, och självklart finns jag alltid här hos dig också. Även min familj stöttar mig och såklart betyder allt stöd enormt mycket. Men trots det går jag ständigt runt med en klump i hjärtat och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag orkar inte med detta, men jag vet att jag måste ta mig igenom det. Jag ska ta mig igenom det. Men det kan ta lång tid. Kanske till och med år. Hela mitt liv har ju rasat samman. Alla mina drömmar, förhoppningar och planer är borta. Kommer jag någonsig bli lycklig igen? Eller var jag ens lycklig? Jag vet inte.. Vet ingentlig längre. Allt är en ända stor röra och jag är mitt i. Klyven och har knappt orken att ta hand om mig själv. Men jag antar att det är så, kärleken måste ta slut någon gång. Visionen om att föralltid leva tillsammans är som bortblåst och jag börjar tvivla på om det finns kärlek som håller. Och om det finns evig lycka? Man måste käma sig fram här i livet och ingenting är gratis. utan motgångar kan vi inte heller utvecklas. Men frågan är när det tar slut... Vi människor klarar inte av hur mycket som helst.